Real Humans

I don’t care what you work with. I don’t care whether you’re famous rich or whatever. I care and support you for being a nice as firm human being. You can be angry at times, we can have it difficult at times, but truth be told; it shows me you’re real. 

Life is so hard and boring to live most of the times, but you; a real friend, can make me feel better and that’s why I love you.

Take care 

Det bästa med att ha en depression

Jag vet inte vad det här kommer bli för inlägg helt ärligt, men hej. Jag är väldigt negativ och mår dåligt rätt ofta. Sedan jag blev diagnostiserad med depression har mitt liv inte varit direkt lättare att leva, men jag har verkligen kämpat på det här året, vilket jag är så stolt över.

Men om vi nu ska vara positiva och hitta någonting ljust i en mörk tunnel, känner jag att när jag mår som allra sämst, och jag bara vill försvinna från jordens yta: det är en trygghet jag känner. En slags komfortzon där jag kan glädja mig åt att jag kan få sova hur länge jag vill och göra vad jag vill i min ensamhet. Det låter tragiskt, men det är så skönt att bara ta en paus, försvinna ett tag, och sedan komma tillbaka igen. Det tipsar jag verkligen om. Det gör under. 😩💕

Zevzzzz xxxxx

KIM FEVERRRR

Okay, I have to admit that I don’t keep up with the Kardashians .... that much. Though I do follow the sisters on Snapchat and see their show time to time. I do love their entrepreneurship. I do. It’s so inspiring to see them do all kinds of things.

Take Kim for an example. She has her own show, she’s done photo shoots, movies, books, makeup, playlists and a single. So Many Things! And then I look at myself and think; I’d love to do more myself and so I aspire to be more like Kim.

She’s somewhat of a role model to me. Although I have friends and acquaintances who’ve been songwriters for her husband Kanye, The Kardashians still just feel so far away from me. It’s crazy to think but it’s true. 

I got inspired by Kim doing so many things that I’ve decided that 2019 is gonna be the year I’m doing a lot. More than I’ve ever done before. It’s April now, and I’ve currently released my own show on streaming services and reached thousands of people around the world which feels awesome. I’m working on my EP and a single as well as doing other things, and I’m so proud of myself that I do these things. As a person suffering from anxiety and depression, to go out there and do things, especially as an LGBT person, is very hard, but I keep on going and I strive to success, even though it’s hard. 

 

TTYL, XO 💯🙏🏼 

JUST WANNA START FRESH

What’s up people? Missed me?  

I’ve come to the conclusion that I’m mentally confused for in which direction in life I want to move in. I have these thoughts that I want to do my podcast, release music and then stop living a “public figure life” and start off fresh as a private person.  

These are just thoughts I’m having and I wouldn’t want to separate from showbiz for the world. Yet, I feel so happy with a life of my own without people watching me.  

I have friends who are worried about my mental health, my family who is worried about my education, and then there’s me, not worrying for any of those stuff. I just am worried for life in general. I wouldn’t mind having it harder in life, what I would mind is to live a so called “happy life” in what others may call happy, and continue to be depressed. I wouldn’t want to be afraid of letting go my inner thoughts on my art, quite the opposite actually, I want to move on with my art and have it published. I’m a patient person, and I love being patient, as well as being thankful for what I got while I wait and work for what’s coming. 

Xoxo Zeventine 🤗💯

I need rehab

This is to vent my feelings off since tweets only take up a space of 280 characters per post, and I need to write a lot more than that. If you are easily frightened by mental health issues, depression, talk of suicide etc. please go read something else, because here I will open up about myself. 

The Swedish equivalent to rehab is a form of psychiatric ward you can get. Either you go there yourself when you need it, go to therapy and get new medicine there, or in worst case scenarios, gets put on a 5150 hold for days.  

The past few weeks I’ve been thinking of going into psychiatric ward and put myself there for a certain amount of time to get a break from everyone and everything in my life bringing me down. Fondly, I can fantasize about what it would be like to just delete all social media, throw away my phone and contact with everyone and just sleep away my life to heal in a psychiatric center for months. I want to feel better. I truly do, but life has not been very kind to me as of late, nevertheless, ever been kind to me in any form of way throughout my life. 

All I want to is to keep on overdosing in melatonin so that I can sleep for 20 hours per day and just feel happy in my sleep. I want someone that loves me for me to cuddle me into dreamland but it feels like no one really cares for me. Sleep is the one place where I truly can be safe and truly can wish good things for myself and have faith in keeping on with living my life.

I want to escape my life and change my name, change religion again, and move to Ireland where I can live alone for a long time, to either get help or die. I feel censored every single day. And every single night I cry myself to sleep wishing for my perfect life that I know some day I will get, but for now, can’t.  

I want to take me back to a few months ago where I’d listen to Shuhada’ Davitt on Apple Music and just space out while walking in the woods between 3AM and 8AM. All I want is peace and quiet, and also to be left alone till I am accepting of change and people who actually care for me to be in my life.

I just want someone to hold me and tell me everything will be okay. All I want is a physical contact with a person that I trust my heart to, without having to integrate digitally.  

Sometimes it feels like I will never get what I want to. But I have to stay focused, try to be humble and just be thankful for the few people who haven’t given up on me. My friends, my mother, some of my fans I keep in touch with. I love you. Thank you for reading. 🐳🖤

IMG_0856.PNG

EXTREEEEMT rädd

Ok, så här ligger det till. Jag är extremt rädd att bemöta mig med människor. I fredags tog jag ett blodprov. Blev tappad på så mycket blod att jag inte mådde bra, så jag och mamma skulle dra till café Ritorno i Odenplan och köpa brunch. När vi precis har beställt gick mitt blodsocker ned rejält. Kändes nästan som jag skulle svimma, och fick ett psykiskt sammanbrott. När jag ber kassören, som för övrigt såg väldigt bekant ut, om en lite Cola-burk, kritiserade han och nekade min beställning då han tyckte det var för onyttigt för mig och min vikt(?). Helt ologiskt fortsätter han kritisera hur jag ser ut, när jag sarkastiskt ryter till ”damn, chilla.”  

Han tryter tillbaks och härmar mig och säger ”DAAAAAMNNNNNN, cool du är”. Där och då fick jag nog och stormade ut ur cafet och fick självmordstankar. Sticker hem och förbereder mig för en inspelning jag skulle ha bara några timmar senare, när jag överväger att göra en polisanmälan över händelsen för psykisk misshandel. Ändrar mig och skriver ett konkret mejl till cafet och kollar deras hemsida, där de listade ut deras ”kändiskunder” och jag misstog en skådis för att vara den anställda som trakasserade mig, då de ser lika ut, och går lös på honom i mejlet. 

Som något av en offentlig person är jag van att ha folk som ständigt kränker mig för min läggning, personlighet, klädstil, åsikter etc. och blev väldigt fientlighetsbemötande mot cafepersonal i det läget. 

Cafet hörde av sig tillbaka, men jag läste det inte, utan raderade och blockerade bara.

Så jag hoppas både jag och cafet har lärt oss något av det som hände.